Saa kumi na mbili na dakika nusu (kl. 18.30) har vi kvällsandakt varje veckodag. På dessa samlingar prisar vi Gud med sånger, handklapp, dans, hopp, vittnesbörd, bibelord mm. Bwana asifiwe! Det fantastiska med dessa samlingar är att man vet aldrig vad som händer. Ikväll till exempel blev jag uppropad att hålla vittnesbörd. Det är så bra! Hemma när man blir tillfrågad att hålla vittnesbörd så tvekar man ofta och vet inte om man har nåt att säga och man behöver några dagars förberedelse. Men, här! Här har man alltid nåt att säga! Det behöver inte vara värsta omvändelse/mirakelvittnesbördet, man har alltid nåt att tacka Gud för. Vi får leva. Vi har vaknat upp till ännu en ny dag som Gud gett oss. Jag får vara bästa kompis med den Allsmäktige Guden som skapat allt! Det är rätt häftigt ju!
"Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig
där var ton skall en hyllning till Dig bära
och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till Din ära"
tisdag, juli 20, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
kära Lotta!
ja människorna där är nog mycket mer spontana än vad vi är här i Norden. Visst har vi mycket att vara tacksamma för.
Fin bild du tagit på lejonet.
kram mamma
Skicka en kommentar