Ja, då är man inne på slutspurten i Jönköping nu. Känns väldigt sorgligt faktiskt. Visst, jag vill tillbaka till underbara Skåne, men samtidigt känns det så tråkigt och lämna allt och alla här. Men det är väl så det är i livet. Mötas och skiljas. Finns det inte en sång som går så? Ja, men även om man flyttar så behöver det väl inte betyda att man aldrig träffas igen. Jag kommer definitivt åka upp och hälsa på en hel del.
Jag är så otroligt tacksam för detta året. Det har vidgat min vyer ännu mer och jag hoppas att de ska få fortsätta att utvidgas genom livets lopp. Det finns så mycket att göra och se! Men huvudsaken är att vara där Gud vill att man ska vara. Jag tror att det är där man blommar ut som mest och där man trivs bäst. Och Guds vägar äro outgrundliga. (Vilket konstigt ord!) Nä, men Gud leder, förhoppningvis. Och om man inte skulle känna att Han gör det så är det bara att köra på så gör han förhoppningsvis en u-sväng om man är på fel väg :)
