torsdag, mars 30, 2017

The one when I became a mother

Min förlossningsberättelse:

Tisdagkväll den 21 mars, ca kl 18, började det. 
Vid kl 19 hade jag haft värkar som kommit ca var 10e minut. Kändes som brännande smärta, främst nere i korsryggen/ländryggen. Magen spänd. Hanterbar smärta. 

Sov inget under natten. Värkarna fortsatte och ökade i styrka. Körde lite med TENS.
På morgonen kom de mer ofta. Ringde till Förlossningen kl 8.30. Då tyckte de jag kunde vänta lite. Värkarna var nog inte så regelbundna. 

Andreas kom åter från jobbet med sina jobbgrejer, då han lovat jobba hemifrån. Men det blev inte så mycket med det. Han gjorde frukost till mig. Jag ville äta en stadig frukost: havregrynsgröt. Tog en sked, sen spydde jag. Fick i alla fall i mig lite kräm. 
Värkarna blev intensivare och tätare. Var 2-3 minut. Ringde förlossningen igen kl 10. De hörde på mig att jag hade det jobbigt. "Kom in", sa de. 

Väl vid B-huset fanns det ingen 15-minutersparkeringsplats vid entrén så vi fick ställa oss på den vanliga parkeringen. Och gå. På vägen fick jag så klart flera värkar. 

Klockan var 10.48 när vi kommit in på sal 8. Medan de gick och hämtade den barnmorska som jag skulle ha spydde jag igen. När barnmorskan kom kopplade hon upp mig på CTG och skulle köra en kurva på 20 min. Knappt att jag klarade det. Hon kom och mätte mig. Öppen 6-7cm. "Här blir det barn idag" sa hon. Skönt, tänkte jag. Då kanske det inte skulle bli så långdragen förlossning. 

Knappt 10 min (Eller nåt. Svårt med tidsuppfattningen) senare var värkarna så jobbiga att jag kände jag behövde nån mer smärtlindring. Hade endast kört med TENS. Ringde på klockan och vi kopplade på Lustgas. Man har ju hört att folk blir lite "höga" eller lyriska av detta, men jag märkte inget. Det var dock skönt att ha nåt att koncentrera sig på då man andades i masken under värken. Barnmorskan ökade även dosen, men jag tänkte inte på nån skillnad. 

Barnmorskan skulle känna efter hur öppen jag var under en värk. 10cm! Helt öppen! Och i samband med att hon tog ut fingrarna gick vattnet spontant. "Nu är det försent för Epidural" sa hon. Mig spelade det igen roll. Jag ville helst inte ha Epidural, men hade inte tvärt sagt nej, då man inte visste hur smärtorna skulle vara. 
Hon började plocka fram grejor och det var dax för utdrivningsfasen. 

Mellan värkarna koncentrerade jag mig på att andas i lustgasmasken. Och när värkarna kom var det dax att krysta. Jag hade svårt att fokusera på målbilden ("Varje värk är ett steg närmre bebis" eller en söt body som vi köpt och hade med oss) och uttryckte flera gånger "Jag orkar inte. Det går inte". 

Allt gick så fort. Men ändå behövde bebis komma ut NU. CTG:n visade att pulsen var lite låg på bebis. Läkare tillkallades och var med. Bedövning lades för att lägga ett litet klipp så att bebis skulle komma ut. MEN. Jag lyckades själv! Och ut kom en liten flicka kl 12.14, knappt en och en halvtimme efter att vi kommit in.

Hon lades upp på min bröst och började tutta ganska fort. Jag kunde inte fatta det. Hon var här! Och allt gick så otroligt fort och smidigt.

Barnmorskan jag hade var också bara så fantastiskt bra och jag kände mig heltrygg med henne. Hon var uppmuntrande och peppande och verkade ha stenkoll. 

Tack Gud för ljuvliga Lilly och för att allt gått så bra.