Min förlossningsberättelse
Jag hade varit så inställd på att inte gå över tiden. Så det blev en evig väntan. När väl dagen för beräknad förlossning (BF) kom och passerade var känslan mer ”tja, den kommer väl när den kommer”. Medan känslan innan var ”det kommer aldrig va över”. Jag var ju heltidssjukskriven i 2,5 månad innan BF pga bäckensmärta/foglossning. Så det gjorde väntan vääääldigt lång.
Två dagar efter BF (v. 40+1) vaknade jag och hade mer ont än vanligt på morgonen. Det var en jobbig fm då jag inte orkade göra någonting. Fast så hade det varit för mig senaste två månaderna. Bara att duscha var en pärs. Efter det var gjort var det bara att gå och lägga sig igen. Det var då jag kände att smärtan tedde sig annorlunda och kom lite intervall-vis. Vid lunch-tid gick jag på toa och hade då en brun-geggig flytning på trosskyddet. Efter lunch kom det mer. Lade mig för att vila igen. Då kände jag tydligare intervaller av smärtan samtidigt som magen spändes i sammandragningar. Nu måste det väl vara nåt på gång? Jag hade tagit fel flera gånger tidigare..
Vid 15-tiden började jag klocka värkarna. Typ 2-3 minuter mellan, 41sek långa. Inte alls särskilt intensiva, men täta. Kl 15.30 ringde jag förlossningen. Jag förklarade min oro i och med att första förlossningen hade gått så fort. De sa att jag fick komma in för kontroll och eventuell hinnsvepning om jag ville.
Vid kl. 16.30 var vi där och jag fick komma in på ett undersökningsrum (Andreas fick vänta utanför förlossningen pga Covid -19). Jag blev uppkopplad på CTG och efter det kände BM hur öppen jag var: 3cm. Så det var en bit kvar. Hon gjorde en hinnsvepning för att skynda på lite, sen bestämdes att jag fick komma tillbaka om 2 timmar.
Vi köpte mat och åkte hem, men jag fick bara i mig ett par bitar av pastan. Värkarna tilltog och jag ville inte vänta 2h. Nu var de ändå så pass intensiva och oro fanns att vi inte skulle hinna in.
Så vid kl. 19.45 var vi på förlossningen igen. Jag grät när jag ringde på dörren. Inte för att smärtan var så olidlig, men ja, det händer ju ändå en hel del i kroppen. Men jag upplevde ändå värkarna mycket mer intensiva och sa till BM att nu har det hänt en hel del. Vi (Andreas fick följa med nu) fick komma in på sal 6, blev uppkopplad på CTG och hon undersökte mig. 3,5cm! Jag blev såååå besviken! ”Va!???! Inte mer?!?” uttryckte jag nog väldigt besviket och hon ökade till ev 4cm. Men hon sa att jag fick vara kvar. Hon hade nog inte mage att skicka hem mig igen eftersom jag var ledsen när jag kom. Det var bara att kämpa vidare.. BM gick ut.
Värkarna blev så pass intensiva att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde på klockan efter bara en liten stund och då fick jag lustgas. BM var ganska generös och denna gång fick jag känna det där ”ruset” (gjorde jag inte med Lilly). Mitt i allt hade jag sån fruktansvärd halsbränna också. Bad om Novalucid ett par gånger, men det hanns liksom inte med..
Jag kämpade med värkarna och hade, liksom med Lilly, endast TENS och lustgas som smärtlindring. BM frågade om jag ville ha nån mer smärtlindring. Men jag visste knappt. Egentligen ville jag inte det. Men var detta inte över snart så behövde jag nåt mer..
Men nu gick det undan här och bebisens puls gick ner. Eftersom det gick så fort blev det påfrestande för bebisen så BM tog hål på hinnorna så att vattnet gick och för att kunna sätta en elektrod för att kontrollera bebis. Bebis verkade må bra, men det var mekonium (avföring) i fostervattnet (precis som Lilly).
Helt plötsligt kände jag i alla fall att jag ville krysta. Var jag ens helt öppen? Hade haft ca 1cm kvar när BM hade ”puttat” bort den sista centimetern. Jag ville bara krysta hela tiden. Men fick inte. Man ska ju bara krysta under värk. Och jag hade svårt för att veta när jag hade värk för det gjorde bara så sjukt ont hela tiden. Så jag skriker irriterat ”Vad ska jag göra?!?” Och BM försökte känna på min mage efter värk. Jag ville verkligen bara krysta och kunde inte låta bli. Samtidigt som jag vet att det är fel pga större risk för bristningar.
Mitt i allt krystande fick jag ändå till en paus. Tittade ner och försökte känna efter. Blev sååå snopen för det kändes som inget hänt. Jag tyckte verkligen att jag tryckt ut halva bebisen. OK. Det är kanske inte så det brukar funka, men, mitt i smärtan vet man knappt ut eller in. Nytt försök och kl 20.50 kom det ut en liten flicka! 1h och 5min efter vi kommit in andra gången.
Tack Gud för detta mästerverk!
Och kan tillägga att det blev bara några mindre bristningar, trots min "olydnad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar