The Day of the African Child.

I lördags var det stor celebration. Vi från Nuru samlades tillsammans med barn och ungdomar från andra center och skolor; ca 1500 pers! Det började med en marsch då ett brassband spelade och sen gick vi alla efter. Vi gick ett par kilometer till Kikuyu och där var vi hela dagen, på nån typ av skola. Barnen och ungdomarna presenterade olika sånger, danser och draman och några av de vuxna höll tal. Jag och Lisa fick i uppgift av våran käre handledare att fotografera och filma. En uppgift jag trivdes mycket bra med!

The Day of the African Child är egentligen den 16:e, men eftersom det är en veckodag och barnen är i skolan då, så firades det i lördags. Den dagen firas till minne av en händelse från Sydafrika/Soweto år 1976. Det var några barn som ville ha sina rättigheter, vilket inte var så lätt där på den tiden. Hundratals barn dödades. Så nu minns vi det och fortsätter kämpa för barnens rättigheter.

När vi skulle hem igen tog vi matatus istället för att gå. 60-65 pers som delade på två matatu! Det var lite halvgalet! Vanligtvis får man bara sitta 14 pers i en sådan minibuss, men det brukar tryckas in ca 20 pers. Men denna gång tryckte vi in oss så vi var 32 pers! Jag satt som en drottning längst fram, för konstigt nog får man inte sitta mer än två längst fram, men i restan av minibussen kan man trycka in så mycket det går…

I söndags var vi på ”kahawa” (kaffe) med våran käre handledare. Det är ofta väldigt intressant att höra honom berätta om de olika lifestorys som de olika barnen och ungdomarna bär på. Det är även så kul att till och med jag, som ändå bara varit här i tre och en halv månad faktiskt kan se förändring hos de nya som kommit. Bland annat kom det en ny pojke för ca tre veckor sen. Han var väldigt skygg, speciellt mot mig. Men nu när man ser honom blir han så glad och ska ge mig en ”high five”!

Hopp!

.

"Nu består tron, hoppet och kärleken,
dessa tre,
men störst av dem är kärleken"
(1 Kor. 13:13)

Dag 100!

Är tillbaka på Nuru efter några dagars semester i Tanzania. Var och hälsade på andra PMU-praktikanter i Arusha. Det var verkligen roligt! Sköna sovmornar, underbar mat och go gemenskap! Men även om man hade det jättebra där så var det ändå så skönt att komma tillbaka hem till Nuru-centret. Det är här jag ska vara. Det är här jag har mitt hjärta. Det är här jag trivs bäst helt enkelt.

När man kom hem igen blev man så varmt välkomnad. De sa att de saknat en och och man fick till och med några kramar! Det händer ju inte så ofta..

Idag har jag och Lisa för övrigt varait här i exakt 100 dagar!

Väntan, väntan och väntan.

Fredagsmorgon skulle vi åka in till Nairobi för att förnya våra visum. Vi gick ner och var beredda direkt efter frukost, dvs vid halv nio. Vi visste inte riktigt när det var dags att åka, men svenskar som vi är ville vi vara klara i tid. Så, efter att väntat i sisådära två och en halv timme bar det äntligen av! Vi satte oss på matatun och en timme senare var vi inne i den stora staden. Vi gick till migrationsverket eller vad det heter, men där var det lunchstängt.. Gick till Post Office för att hämta paket, men där var också lunchstängt. Så medan vi väntade på att det skulle öppna igen åt vi lunch. Väl tillbaka på det så kallade migrationsverket var man lite smått orolig för hur det skulle gå.. man har hört några skräckhistorier om hur krångligt det kan vara. Men det gick faktiskt rätt smidigt; vi väntade först ett tag, sen skrev vi under papperna, lämnade fingeravtryck och sen var det klart! Så nu får jag stanna här i tre månader till! Fast tanken är att jag ska stanna här i fyra månader till.. Men men.. Det tar vi sen.

Efter att visumet var fixat gick vi till Post Office igen. Lisa hade ett paket att häma ut och jag väntar på två paket. Fast grejen är att jag har inte fått den dära gyllene gula lappen som betyder att ett paket väntar på en. Jag försökte ändå. Men efter en halvtimmes väntan sa hon att hon inte kunde hitta nåt! Suck! Tydligen behöver hon nåt ”tracknumber”, vad det nu ska betyda.. Ja, men den som väntar på nåt gott.. (förhoppningsvis)

Efter en lång dag i väntan var det dags att åka hem. Vi satte oss på den nästan fallfärdiga matatun och efter en dryg timme var vi hemma igen. Hem, ljuva hem! Trött, efter en lång dag i den stora staden och besviken över att inte fått mina paket; åt jag upp det sista jag hade av mitt svenska godis: en halv påse Gott & Blandat.

Yieni!

Jag och några av barnen :)

Jag och Lisa tillsammans med några av barnen.
-:-

Här rör man inte på sig så överdrivet mycket. Så igår var jag ute och sprang/joggade en runda på morgonen. Det var så härligt att få springa fram på de afrikanska vägarna, men folk tittade lite småkonstigt på en. "Där kommer en muzungu springandes.." I alla fall. Otränad som jag är betyder det att jag har typ ont i hela kroppen idag! Galet! Men samtidigt lite skönt. Det borde ju betyda att jag faktiskt har tränat!

Sen var vi faktiskt ända inne i Nairobi city för första gången. Lite galet att vi inte vatt där än, men vi hade tänkt att första gången vi åkte dit skulle vi ha nån med oss. Men nu kunde vi inte vänta längre, så vi slog slag i saken. Vi gick mest runt och tittade; hittade Java som vi fikade på. Man måste se säker ut där man går, annars vet tjuvarna att man är ett lovligt byte..

Verkar för övrigt som att regnperioden är över nu. Det har inte regnat på över en vecka snart!

Ja, snart är även majmånad över.. Denna månad skulle ju innebära "utåt"; mer så kallade studieresor eller besök. Men tja, vi har faktiskt inte varit iväg på ett enda.. Det blir inte riktigt alltid som man tror.. Det blir sällan som man tror. Men hur som helst. I början av juni ska vi i alla fall få ha en lite semester och åka till Tanzania och hälsa på några andra PMU-praktikanter. Det ska bli väldigt roligt!

Lite bilder

En vanlig syn när man åker bil. Matatus, matatus, matatus..

Så säger man ibland.. :)

Afrikaregn!

Här om dagen hade vi lektion med Weldingclass. Denna gång fick vi sitta i kyrkan/klass-/uppehållsrummet eftersom det var nymålat i deras egna lektionssal. När vi satt där och diskuterade som mest, började det regna. Inte så ovanligt. Men detta regn är nog det värsta regn jag sett, i alla fall i Kenya. Riktigt ösregn som vräkte ner så att man trodde nästan att taket skulle braka igenom. Taket var för övrigt av plåt så ni kan ju tänka er hur lätt det var att diskutera vidare.. Vi satte oss i en tajt ring så nära som möjligt och fast än vi nästan skrek var det mycket svårt att höra varandra.

Idag lyser solen, men annars har det varit ganska kallt här den senaste tiden. Vi har frusit och till och med blivit lite förkylda. Måste citera Lisa: ”Alltså, jag ligger under mitt täcke med dubbla tröjor och jeans och duntofflor och FRYSER! Man kan ju undra om det är Afrika jag kommit till eller om det är Nordpolen!”

Ja, men vi får tacka Gud för regnet. Det har inte regnat i Kenya på två år; det var väldig torka och människor och djur klarade sig inte, men nu har det regnat sen i december.

Man börjar väl mer och mer komma in i denna kulturen, men det händer fortfarande att man hajjar till över vissa saker. Exempelvis är det inte alls ovanligt att man ser två killar som går och håller varandra i handen. Kramas däremot gör de knappt. Kroppskontakt är lite annorlunda.

OCH! Äntligen funkar det att skicka SMS till min mobil! Så SMS:a på allt vad ni orkar (speciellt ni med Halebop som skickar gratis..) Då blir jag glad! +254 700 177 430

"Hosanna" - Hillsong

"Heal my heart and make it clean
Open up my eyes to the things unseen
Show me how to love like You have loved me

Break my heart for what breaks Yours
Everything I am for Your Kingdoms's cause.
As I walk from earth into Eternity"

11 maj.

Storfirande!

* Varit här i 10 veckor
* Varit här en tredjedel av tiden.
* Varit här i 70 dagar.
* Chokladbollens dag.

Ibland, när jag och Lisa vill lyxa till det, gör vi chokladbollssmet! Det blev det i tisdags :)

Bilder

En farm/gård vi besökte i Tharaka.

Jag under ett bananträd.

Vi tittar på en fotbollsmatch mellan Nuru och ett gäng streetboys.

Jag och två halva kenyaner :)

Nuru Africa Championship - part 1: Stafetter.

Springa med ett mynt mellan knäna.

En liten vistelse i Tharaka

Oj, vad tiden går! Sorry att jag varit dålig på att uppdatera. Internet har inte funkat überbra och sen har jag faktiskt varit bortrest så jag har inte ”internettat” då.

Bortrest ja. Jag och Lisa åkte och besökte en annan svensk praktikant; Martin. Han har jobbat med ett vattenprojekt i Tharaka, som ligger nordost om Nairobi och mer centralt i Kenya. Den vistelsen var spännande och nyttig på många sätt. Det var spännande att få komma iväg och se nåt annat, att få se lite mer av landsbygden och lite mer av det ”riktiga Afrika”. Tillskillnad från Thogoto, som ligger så högt upp, var det ruskigt varmt där. Där fanns även mer insekter; mygg, myror, spindlar, kackerlackor och även skorpioner. Detta har vi klarat oss väldigt bra ifrån i Thogoto eftersom här knappt finns några insekter jämfört med Tharaka.

En dag när vi satt på IAS-kontoret (kontoret för vattenprojektet) blev det ett plötsligt ståhej! Alla sprang rundor och verkade rädda.. Det hade kommit in en orm på kontoret! Denna orm lär varit rätt giftig eftersom till och med kenyanerna blev rädda för den. Den var nästan två meter lång. En intressant tanke: När jag åkt till Afrika har nog ormar varit det som jag fruktat mest. Men varje gång jag åkt till Afrika (Tanzania, Etiopien och Sydafrika) har jag aldrig sett någon orm. Detta är det fjärde afrikanska land jag besöker och det är först nu som jag fick se en orm.

Hettan och insekterna i Tharaka var väldigt besvärliga. Man blev fort utmattad av hettan och när jag kom hem var jag helt sönderbiten på benen av myggen. Efter denna resa känner jag en sådan stor tacksamhet till Gud. Tacksam till att Han sände mig till Thogoto. Han känner ju mig och vet hurdan jag är. Vidare var det också så gott att få komma tillbaka till Nuru-centret och känna att man kommit hem. Det är här jag har mitt hjärta. Det är här jag vill vara. Jag är väldigt tacksam till Gud att han sände mig hit till Nuru.

När vi var i Tharaka fick jag ett namn: Makena. Det betyder happiness.

Nu är lovet slut och denna månaden kommer nog inte vara lika intensiv. Den kommer innebära mer utflykter och olika besök; bland annat i slummen och på sjukhus, tror jag. Igår var vi förresten och turistade lite. Våran kära handledare tog med oss till ett elefantbarnhem. En massa små söta elefantungar som man fick klappa.

Ja, det var allt för nu. Avslutningsvis vill jag bara säga: TACK GUD!