Kulturskillnader och insekter.

Skrivet 100327:

Nu har vi snart varit här en hel månad! Det är nästan lite halvgalet! Man börjar känna sig mer och mer hemma, men samtidigt är det dagligen nya saker, tankar och kulturskillnader som dyker upp..

Igår var vi och spelade fotboll med Weldingclass. Vi har varit med två gånger innan, men då har vi bara tittat på, så denna gången var vi tvungna att vara med. Spännande; eftersom jag har typ noll bollsinne. Men de var snälla mot mig och det var faktiskt ganska roligt. Efteråt satt vi i skuggan och snackade. Samtalen leder då oftast mot skillnader mellan Kenya och Sverige. Vi berättade att svenskar är ett stressat folk som går jättefort fram och kollar ofta bara ner i marken. Svenskar är nog allmänt rätt blyga.

Vi berättade även att man inte hälsar på folk man inte känner; man pratar ju inte med personen som sitter brevid en på bussen! Då skrattade de en del åt oss. ”Knasiga svenskar”, måtte de tänka. Och de bekräftade även att det var sant: De berättade att när vi går på toaletten så går vi så målmedvetet och fort och hälsar inte! Gah! Galet att det faktikst är så! Vi som försökt att anpassa oss. Så från och med nu ska jag vara mycket trevligare; jag ska hälsa på alla, jag ska gå sakta och inte ha så bråttom. Idag började jag prakticera denna ”nya livsstil” och vinkade kanske lite överdrivet mycket när jag hälsade, då skrattade de igen..

Jag har lite problem med min mobil. Igen. Jag kan skicka SMS som vissa av er märkt, men jag kan inte ta emot SMS från Sverige.. Så om ni skickat till det nya numret har jag inte fått det. Ska försöka fixa detta så fort som möjligt.. Men som sagt; här tar vi det Pole, pole!

En annan lite rolig incident från igår var när barnen fångade en gräshoppa. Och detta var inte en vanlig liten söt svensk gräshoppa, utan denna var tre till fyra gånger större! Kanske 6-7 cm lång. Det väckte rätt stor uppståndelse; vissa var rädda för den. Men så knipsade de bort hans hoppeben och efter det lekte de med den. Satte den på huvudet på varandra och jag höll den till och med i handen.

Ja, på tal om djur och insekter. I och med att Thogoto ligger så pass högt, så finns det inte så mycket sånt här. Men på kvällarna kommer det ändå fram en del ändå. Jag är ju ingen spindelälskare så varje kväll när jag ska på dass granskar jag igenom dassrummet och det slår nästan aldrig fel att det sitter någon spindel där i nåt hörn.

Ibland kan man stöta på en ödla där också, men då brukar jag försöka putta ut den genom fönstret med min ficklampa. En gång satt den dock i taket. Och plötsligt, när jag satt där och gjorde mina behov, ramlade den ner på golvet! Fast han var ju lika rädd som jag så han rusade upp för väggen och upp i taket igen. Läskigt om jag hade fått den på mig!

En annan gång fanns det en konstig grön insekt på toaletten. Vi tog ut den och då kom en av barnen och kollade på den. Jag frågade vad det var för nåt och om den kunde bitas eller nåt. Då sa hon att den var farlig och att den flyger upp i näsan! Haha, ja, ibland ska man nog inte tro på allt de säger. Men som svensk kan man nog bli ilurad lite vad som helst.

Kommunikationen är inte alltid jättelätt. Skulle tro att det blir en del missförstånd, mest på grund av språket och kulturskillnader. Kenyaner har ju svårt att skilja på ”R” och ”L”, vilket leder till att jag blir kallad lite allt möjligt: ”Sharåtta” är en klassiker. Eller när jag fyllde år och en av killarna ritade på blackboarden och skrev: ”Happy birthday to Shrarlottr”. Ja, men det var gulligt gjort.

En bild säger mer än tusen ord..

23 år den 23:e!

Yes, då har man blivit 23 år. Det var en rolig födelsedag, fast lite tråkigt att det aldrig blev nåt vattenkastande. Det är en tradition de har här att de dränker födelsedagsgrisen i vatten, men det blev aldrig av.. Men annars var de väldigt goa. De sjöng "Happy birthday" med tre olika versar; "How old are you now" och "We love you so much". Och de ritade till mig :)

Jag och Lisa har reflektions/dagböcker som vi skriver i en hel del. En kväll sa jag: "Jag tycker det är kul när det händer saker" och syftade på kreativa inslag i min skrivbok, varpå en frustrerad Lisa svarar nåt i stil med: "Jag med! Som att få åka till Karen och fika, eller få ett SMS eller att nån ringer!!". Ja, vi är fortfarande svenskar, oavsett vad våran handledare säger..

SMS:a och Ring!

oo254700-177430
- Mitt nya mobilnummer!

Fil. 4:13

Veckans swahili-bibelvers:


"Naweza kuikabili kila hali
kwani Kristo hunipa nguvu"

En dag på Nurucentret.

Tvättning a la africanstyle :)

Här är jag!

Lördag är det idag. På helgerna skulle det vara mer att göra, men här sitter vi och har typ inte gjort ett svatt på hela dan nästan. Visst, barnen är lediga från skolan, men vi känner oss lite sysslolösa.. Emellanåt kan det kännas lite frustrerande för man vet inte vad som väntas av oss. Vill de att vi ska vara med på allt eller är det okej att vi sitter här på vårt rum och läser, skriver brev och "internettar"?
Jo, men en sak har vi gjort! Vi har sjungit duett! Galet, vad vi blir tvungna att sjunga hela tiden! Vi lärde dem sången "Here I am to Worship", men även om vi sjöng före ett par gånger så hittade de ändå på sin egna lilla melodi.. De gör det ganska ofta här :)


Annars ser en vanlig dag ut såhär (vardag):

* 5.00 - Full fart på gården med tvättning och städning och läxläsning. (Vet inte exakt vad de gör eftersom vi ligger och försöker sova då).
* 7.30 - Jag och Lisa äter frukost.
* 8.00 - Morgonandakt.
* 9.00 - Lektionerna startar. Vi är oftast med nurceryschool (förskolan) eller i Weldingclass (svettsklassen).
* 10.00 - Rast
* 11.45 - Lektionerna fortsätter.
* 13.00 - Lunch. Innan jag och Lisa får vår lunch till rummet, serverar vi ofta mat till barnen.
* 14.00 - Lektioner.
* 16.00 - De andra barnen kommer hem från skolan. Tvättning, tvättning, tvättning.
* 18.30 - Kvällsandakt.
* 19.00 - Supper. Innan jag och Lisa går upp till vårt rum och får vår mat hjälper vi oftast till med att servera barnen mat.
* Därefter pluggar barnen oftast, då är det typ knäppttyst så om man skulle gå dit känns det mest som att man stör. Alltså brukar vi ta det ganska lugnt därefter och bara skriva dagbok och läsa.

Utmaning!!

Idag skulle jag och Lisa hålla i lektioner i Weldingclass. Vi hade inte förberett nåt eftersom vi var lediga hela dagen igår och då ville vi verkligen vara lediga. Men sen imorse var Lisa dålig, så hon har varit sängliggande ända tills nu, vilket innebar att jag fick hålla i lektionerna själv! 3 timmar själv med den klassen utan att ha förberett nåt! Gah! Vad skulle jag göra?!
En spännande utmaning som jag tänkt att om ett tag ska jag försöka göra det, men inte än, och astt jag i så fall skulle vara förberedd på vad jag skulle snacka om. Men nu när jag blev tvingad till det då var det bara att bita i det sura äpplet. Det gick faktiskt riktigt bra också måste jag säga. De börjar bli mer och mer pratsamma så det gick att ha diskussioner med dem. Vi hade dels lite bibelstudium (uppgifter de fått från när vi var där sist), sen diskuterade vi hur man lyckas i livet, hur det funkar i Sverige och hur man spenderar sina pengar.
Tror att det, förlåt Lisa, men att det faktiskt fanns en mening med att Lisa var sjuk idag. För då blev jag tvingad och utmanad att göra det som jag egentligen inte vågar. Då växer man och det är ju det jag vill, det är ju en av anledningarna till att jag åkte hit.

Ledig dag, med tjuvar och frihet!

Idag är första dagen vi är helt lediga. Fria att göra vad vi själva vill! Så vi beslöt oss för att ta oss in mot Nairobi för att möta upp en kompis; en annan svensk praktikant. Det var trevligt. Vi strosade rundor på köpcentrum och fikade och hade det trevligt. Mindre trevligt var det när vi skulle ta oss hemåt. Åka matatu för första gången (eller andra blir det ju i och med att vi hade ju åkt en gång när vi åkte in) och vad händer då? Jo, Charlotta blir bestulen på sin mobil! Trångt som det var på de kenyanska så kallade lokaltrafik-minibussarna med 15 sittplatser, var det lätt för en van ficktjuv att bara sticka ner handen i mina byxor och ta min mobil och några mynt. Klant-lotta, tänker jag, samtidigt som jag känner mig kränkt. Men livet går vidare ändå.
Så det kenyanska mobilnumret jag gav er i förgående inlägg kan ni dissa för annars kommer ni till en kenyansk ficktjuv..

KONTAKT! Mobilnummer och adress

Nu funkar äntligen mitt mobilnummer! Haft lite krångel med att få igång det, men nu äntligen! Så sms:a på hur mycket ni vill! Eller ring:) 00254725320257


Om ni vill skicka ett trevligt litet brev eller paket så går det också bra. Adressen är:

Charlotta Wittesjö
NURU AFRICA
P.O: Box 74873-00200
Nairobi, Kenya

(Min födelsedag är ju om tio dagar...) Och på tal om födelsedagar har de en rolig tradition här. De kastar en massa vatten på den som fyller år så att den blir helt plaskblöt! Det fick vi se idag och om tio dagar blir det nog min tur...

Idag var vi i kyrkan och som jag skrev tidigare bävade jag lite för att behöva vara med och dansa och sjunga.. Och, ja, det blev så. Haha, lite galet! Men det var riktigt roligt faktiskt.

Förväntningar?, Mzungu, dans!

Skrivet den 13/3:

Oj, vad det händer mycket nu! Jag vet inte var jag ska börja.. Vi börjar med i fredags. På förmiddagen skulle jag och Lisa hålla i en lektion. Vi kände oss ganska osäkra över det eftersom dels skulle vi snacka i ca två timmar (vilket vi inte hade), dels är det så svårt att veta vad de vet och inte vet. Det är ett gäng grabbs i typ våran ålder, så det känns lite konstigt att vi ska komma och vara värsta lärare för dem. Och de verkar tro att vi verkligen KAN och vet allt.. I alla fall. Vi var ganska nervösa. Kände oss ganska frustrerade eftersom vi inte riktigt visste vad som väntades av oss. Fick ont i magen. Men vi bad en hel del för det; fick kanske inte så mycket frid just då. Men. Den lektionen är nog den bästa vi hållt i! Tillslut blev det hur bra som helst! Vi fick tillochmed beröm efteråt då eleverna uttryckte att det var en bra lektion. Gud är god. Lita på Honom så leder Han.

På eftermiddagen skulle det vara ”games”. Vi visste inte riktigt vad det innebär. Så vi hade i alla fall förberett en massa lekar. Men det hade vi inte behövt för vi skulle gå och spela fotboll sa de. Ok, jag är inte så bra på fotboll, men jag får väl göra mitt bästa, tänkte och sa jag. Men när vi väl kom till fältet, så var det värsta tävlingarna där. En massa (och då menar jag MASSA, hundratals) skolbarn från olika skolor var där och spelade eller bara tittade på. Det är inte så ofta som vi faktiskt är utanför centret så det var skönt att få komma utanför lite, tänkte jag och det var det ju också. Fast grejen var att det var inte så lätt att bara smälta in. Kids smockades runt omkring oss och man kände sig nästan som kungen. ”You are smart” sa de hur många gånger som helst. Jag tror de menade att jag är fin eller nåt. Och jag vet inte hur många gånger jag och Lisa blev tvungna att sjunga för dem, på svenska. Gah! Vad är det med detta och sjunga hela tiden!? ”What is your talent?” frågar de också hur mycket som helst.

Jag har fått dansa! Yey! Hosannah-groupen, som vi var med idag, hade övning då de både sjöng och dansade. Egentligen är väl tanken (tänker jag) att vi bara ska finnas till supporta och hjälpa, men de vill verkligen att vi ska vara med och sjunga och dansa! Jämfört med dem känner man sig som en elefant, men det är så kul! Bävar dock lite för imorn (söndag) då vi troligtvis kommer dras upp för att vara med och dansa och sjunga i kyrkan!

Det har hänt en del gånger att när jag suttit och lyssnat på nåt och börjat känna mig uttråkad, men då slår en tanke mig: Jag är i Kenya! Fatta att jag faktiskt är i Afrika! Det som jag drömt och längtat efter! Nu är jag här! Jag är verkligen i Kenya. Kenya är ett underbart land och jag börjar älska människorna här mer och mer. Tanken slog mig idag; om jag skulle åka härifrån.. Fy, vad jobbigt det skulle va! Och då har jag ändå bara varit här i elva dagar! Efter 214 dagar (som Lisa har räknat ut) så lär det kännas ännu jobbigare att lämna.. Det ser jag verkligen inte fram emot.

Häftig Gud, härliga barn, jag är kär!

För smidighetens skull. När man väl har internet så har man inte tid att sitta o skriva ner allt. Därför har jag skrivit ner lite i förväg.

Skrivet den 11/3:

Wow! Jag känner mig helt salig! Jag blir bara mer och mer förälskad i detta stället och alla dessa härliga människor! Jag kom nyss (torsdagkväll) från en kvällsandakt som vi haft. Guds närvaro; jag säger bara WOW! Det är så häftigt att tillsammans, fast man kommer från helt olika kulturer och pratar helt olika språk, kan prisa Gud! Gud är den Samme igår, idag och i evighet. Gud är den Samme i Sverige, Kenya och i hela världen.

Jag är också så grymt imponerad och har blivit så uppmuntrad av deras passion, deras stora hjärtan och deras ledarkap. På kvällsamlingen igår, tillexempel, var det dax för vittnesbörd; då kom de fram och delade med sig. Efter det kom en liten tjej på kanske 12 år fram och hade värsta predikan! Även om jag inte förstod vad hon sa är jag så imponerad och upprymd över hennes passion och sätt att prata!

En av min och Lisas större projekt här är att vara med i Hosannah Gospel Worshipers. En sånggrupp på 17 kids mellan 10 och 14 år. De helt fantastiska! Dels deras hjärtan; så stora och passionerade för Gud och att sprida Hans budskap med sina sång till andra barn; gatubarn och hemlösa. Dels deras grymt imponerade ledarskap! Det går inte att förklara. Men det känns så otroligt spännande att få vara en del av allt detta! I alla fall. Det jag och Lisa ska göra är att hjälpa dem så mycket vi kan, med; support, sång, dans, producering av en dvd! Och sprida den vidare.

Även om jag just nu känner mig grymt upprymd och tacksam över allt, så är det ju faktiskt så att livet inte alltid är en vandring på rosa moln. Tillexempel innan idag kände jag mig lite allmänt nere, då satte jag på lite lovsång, prisade Gud och humöret vände. Man är så beroende av Gud! Jag vill vara beroende av Gud. Jag vill vara ledd av Honom och ge Honom äran för allt som sker.

Äntligen igång!

En vecka har gått och nu har vi äntligen fått ett schema att gå efter. Så idag planerar vi de kommande lektionerna vi ska hålla i. Vi ska ha lek och måleri på förskolan och sen ska vi ha lektioner för svettsklassen: Om drömmar, mål, time-management och "typ hälsa". Det ska bli spännande. Be gärna för det för det känns lite nervöst.

That's all for now! Snart kommer maten, hoppas jag, för vi är riktigt hungriga! Måste bara också säga att vi får jättebra och god mat!

Swahili, svenska o kyla...

Nu har vi vatt här i en vecka. Börjar komma in i det mer och mer, även om vi fortfarande inte riktigt fått veta vad våra mer specifika uppgifter ska vara, vilket mellanåt känns lite frustrerande..

Men alla människor är så härliga! Vi lär oss swahili och vi har även försökt läsa dem svenska, det gav många härliga skratt! "Sju sjuka sjuksköterskor sköter sju sjösjuka sjömän" Vi är inte nådiga :P

Annars är det typiskt svensk midsommarväder här nu, så vi fryser faktiskt lite..

Jag har problem med mitt kenyanska nummer, men så fort jag får det att funka så ska jag giva ut det :)

Dag fyra

Gårkvällen då vi hade familjekväll var fantastiskt härlig! Det bjöds på snacks och barnen dansade och sjöng i olika inslag. Nykomlingar blev presenterade, då även jag och Lisa. Vi fick presentera oss lite kort och jag tror jag imponerade lite på dem då jag tog mitt på swahili :) Efter det fick vi sjunga en sång för dem! Jag och Lisa är verkligen inte några sångfåglar; både hon och jag vågar knappt öppna munnen i sång så att någon hör. Men här är det annorlunda. Hur det låter spelar ingen roll. Så vi tog i från tårna på "Jesus älska alla barnen" och struntade i hur falskt det lät..

Imorse var ingen höjdare. Jag vaknade upp med värsta verken (eftersom det är den veckan nu) och gråtig var jag och allt vad det innebär. Men så hör jag plötsligt någon utanför sjunga "This is the day that the Lord has done" och min gråt övergår till skratt-tårar! Haha, galet härligt!

I eftermiddag har vi varit på nån typ av kenyansk musikfestival. Det var väldigt roligt! De sjöng, dansade och akrobatiserade. Coolt!

Imorgon ska vi till kyrkan för första gången. Det ska bli spännande. Har en liten känsla av att öronproppar inte hade varit helt onödigt då...

Ska kanske nämna lite om vädret också: Tror att regnperioden kommit för det har regnat varje kväll utom igår och idag, men det är molnigt och ganska blåsigt emellanåt. Kenyanerna fryser, men vi tycker det är ganska behagligt.

Men jag börjar bli mer och mer förälskad i detta landet. Kenya i mitt hjärta!

Tredje dagen

Efter lång väntan (pga segt modem) kom äntligen bilden upp! Den föreställer utsikten från vårt rum.

Som jag sa finns här lite djur på gården och det är alltid ett litet äventyr så fort man ska gå från vårt rum och bort till den andra sidan av centret där barnen håller till. Speciellt eftersom gåsledaren inte vill ge oss ett varmt välkommen utan vill attackera oss istället.. Lite läskigt när han kommer springandes mot en med näbben i vädret. Antar att han känner att man är rädd för honom och det hjälper ju inte. Inte att man springer heller..

Idag duschade vi för första gången. Det var riktigt skönt! Fast riktigt kallt!

Ikväll ska vi ha "familjekväll". Vet inte exakt av det innebär, men jag antar att hela Nuru-familjen (vilket innebär alla som bor på centret, ca 80 pers) ska samlas och göra nåt. Det ska bli spännande!

Jag mår fortfarande bra. Jag njuter i fulla drag bara över att få vara här.
Hoppas allt är bra med er där hemma; sänder med en varm (men faktiskt inte svettig) KRAM!

Äntligen framme i mitt älskade Afrika!

Igår morse stegs planet av och äntligen fick man andas afrikansk luft!

Nurucentret är beläget två mil utanför Nairobi, så det var en timmes bilfärd; då man satt och var helt salig av att bara få vara här! Nästan så att det kom en liten tår i ögat av lycka.

Jag och Lisa delar ett rum med en våningsäng som ligger granne med hönshuset; så imorse vaknade man av att tuppen gal som om klockan slog sju 77 gånger! Vi bor på ovanvåningen, vilket innebär underbar utsikt över den afrikanska naturen och även över Nairobi lite längre bort. Nedanför oss finns en liten gård där de fem gässen brukar strosa runt och där de tre korna bor.

De fyra-fem första dagarna är det inte så mycket planerat. Tanken är att vi bara ska vara, se och försöka "komma in" i stället. Vi har varit med lite på förskolan som finns här; de barnen kan inte direkt någon engelska så det blir väldigt knacklig swahili.

Avslutningsvis kan jag bara säga att det känns så härligt att vara här! Här kommer jag nog lätt kunna bo i sju månader, kommer nog trivas riktigt bra.

Snart är jag där!

Tänk att jag faktiskt om fyra dagar befinner mig på afrikansk mark!

Jag är så oerhört tacksam att jag har den förmånen att få åka till Kenya.
Tacksam till min församling, till PMU och till Sida.
Tacksam för en underbar familj och alla andra härliga vänner och människor som jag har runt omkring mig.

Tänk att det jag drömt och längtat efter äntligen ska få ske! Snart är jag i underbara Afrika igen!

Resefebern börjar smyga sig på...

Iiiih! Nu tror jag att min resefeber börjar komma..
Jag sitter nu med min packning och vet inte hur jag ska packa! Hjälp!
Jag tänkte att jag hade det mesta gjort för att jag packat kläderna, men det är ju de andra grejorna som är jobbigare att packa! Och behöver jag verkligen ha allt detta med mig?! Känns ju jobbigt att komma dit med hur mycker saker som helst!
Jag får ha 2x 23 kg och det är ju ändå rätt mycket. Så mycket behöver jag inte, tänkte jag. Men nu sitter jag här och har så mycket saker att jag inte vet hur jag ska göra...

Vad ska man ha i handbagaget?
Vad måste jag ha med och vad kan jag lämna hemma?
Finns de grejorna i Nairobi?
Tänk om jag glömt nåt?

Citat.

"Varför resa till Afrika där man kanske, om man har tur, får se spännande vilda djur – när man tryggt kan sitta hemma i sitt vardagsrum och hallucinera ihop en hel flock rosa elefanter?"

(-Gustav Bratt, apropå malariaprofylaxet Lariam)

En vecka kvar!

Om exakt en vecka sitter jag och Lisa på planet. De sju dagarna som är kvar kommer jag att fixa och packa en massa, och förhoppningsvis träffa en lite folk också. Det där med att säga hejdå är inte så kul, men man behöver ju inte göra så stor grej av det ändå. Jag är ju bara borta sju månader..
En sak jag kom och tänka på; Det är tre år sen jag var i Afrika sist. Jag var då i Etiopien och Sydafrika med Alterna. Och innan dess var det också tre år sen jag var i Afrika; då var jag i Tanzania med familjen Nelson. Så då vet jag ungefär var jag befinner mig 2013 ;)

En äventyrlig hemresa

Äventyret började igårkväll vid niotiden. Taxin som skulle ta oss från Lönnebo (som varit vårt hem i fyra veckor) till busstationen var beställd och den skulle komma om tjugo minuter. Packningen var nerpackad och stod och väntade på våra rum. Min rums- och resekompis Lisa gick till vårt rum för att plocka ut packningen. Hon kom rusandes tillbaka och uttryckte lite förskräckt att nyckelkortet till våra rum inte funkade! Jag gav henne mitt, men det funkade heller inte. Jag blev så nevös att jag blev kissignödig! Vad skulle vi ta oss till? Man vill ju inte riktigt åka hem utan sin packning. Hade dessutom inga skor på oss..
Frenetiskt försökte vi leta upp en räddare i nöden och ringde till ett nummer som stod på kortet; han avisade oss och sa att han bara hade tillverkat kortet och kunde tyvärr inte hjälpa oss. Vi ringde nästa nummer och där hade vi bättre tur. En joursnubbe kom och hjälpte oss in i vårt rum; vi fick vår packning och vi kunde pusta ut.. Taxin kom och vi åkte till Sundsvall.
I Sundsvall fortsatte äventyret. Klockan började närma sig midnatt när det var dax för oss att hoppa på tåget. Vi var påväg att kliva på, men för säkerhets skull frågade vi konduktören, eftersom det verkade som att tåget skulle gå till Göteborg.. Han sa att det kommer ett till tåg precis efter detta, så vi fick vara snälla och vänta lite till.. Så vi väntade och väntade och plötsligt försvann all information om vårt tåg. Det såg ut som att vårt tåg redan hade gått! Där stod vi på perrongen; frusna och förvirrade tillsammans med några andra förvirrade resenärer. En efter en försvann de andra in i väntsalen.. Vi följde stömmen och gick in i värmen. I väntsalen kände man sig lite smått övergiven. Skulle det komma nåt tåg? Skulle man få komma hem överhuvudtaget? Eller skulle man få spendera natten i en kall väntsal..?
När man nästan gett upp hoppet kom det plötsligt ett nattåg inrullandes på perrongen! Klockan var över midnatt och äntligen var man på tåget! Det blev en natt mer eller mindre sovandes över två säten.
När morgonen rådde var det dax för min resekompis att hoppa av och byta tåg. Själv satt jag kvar en timme till och relativt lätt tog jag mig hem med buss från Hässleholm till Bjärnum. Värre var det för min reskompis som hade missat sitt byte och alla kommande tåg var intsällda! Fyra timmar fick hon vänta tills hennes räddning kom; en orangelysande ersättningsbuss!

Efter en äventyrlig nattlig hemresa var det skönt att vara hemma i Skåneland. Vilket för övrigt inte skådat så här mycket snö sen jag var född. Men om endast tio dagar fortsätter äventyret, eller kanske rättare sagt; det är då det verkliga äventyret börjar!

Ninajifunza kiswahili.

Vi har lärt oss en hel del sånger på swahili och de sångerna sätter sig verkligen på huvudet. Så man går runt och lallar på dem nästan hela tiden. Dagens sångstråf:

"Lakini wewe, lakini wewe, lakini wewe siwezi kukuacha"

Den sågnen handlar om att jag kan lämna hela världen, mamma, pappa, min kompis och pengar: "Men dig, men dig, men dig kan jag inte lämna"

Nu är det fyra dagar tills jag börjar min resa hemmåt mot kära Skåneland. Det ska faktiskt bli skönt att få komma hem. Samtidigt känns det lite jobbigt också. Jag vet ju att jag har tio dagar hemma och de tio dagarna vill man spendera på allra bästa sätt; personer man vill träffa, saker som ska fixas, packning osv.

Avslutningsvis: Mungu hakuachi! Oavsett var du befinner dig eller vart du far så lämnar Gud inte dig. Gud lämnar dig inte!

Swahili för hela slanten!

Dax för uppdatering kanske?
Fjärde dagen med swahili idag. Det är väldans roligt att få lära sig swahili och det känns som att man på bara fyra dagar ändå hunnit lära sig ganska mycket.

Ninaitwa Lotta. Ninatoka Uswidi. Mimi nitakwenda Nairobi na Lisa tarehe mbili Machi. Ninapenda kupiga picha! Mimi ninataka kuwa mkunga.
(Jag kallas Lotta. Jag kommer från Sverige. Jag ska åka till Nairobi med Lisa den andre mars. Jag tycker om att fotografera. Jag vill bli barnmorska.)

Tuta onana! (Vi ses!)

Hodi hodi!?

Karibuni sana!
Hujambo! Mimi ni Charlotta. Mimi ni mswedi.
Habari za nyumbani?
Tuta onana!
Kwaheri!

Ja, som ni kanske förstår så har spåkkursen börjat nu. Att lära mig swahili är något jag sett grymt mycket fram emot. Och för er som inte förstår swahili kommer här en översättning:

"Hallå? (knack, knack)
Varmt välkomna!
Läget? Jag är Charlotta. Jag är svensk.
Hur är läget hemma?
Vi ses!
Hejdå!"

Ledig helg

Här kommer bilden jag tog i onsdags på foto-workshoppen vi hade. Hade jag haft mer tid hade den nog blivit bättre..


Idag är vi helt lediga. Är faktiskt helt lediga hela helgen. Har varit en lugn dag, men har vatt ute och lekt i snön! Galet mycket snö alltså! Ikväll blir det Mellisfest!

Sista-kvällen-partaj!

Igårkväll var det fullt ös med god mat, läskiga uppdrag, roliga sånglekar, galna danser, skön andakt mm. Det var sista kvällen hela detta gäng var tillsammans. För två timmar sen var det adjö och en stor kramring.. Nu är det bara hälften kvar. Vi som ska läsa språk. Gårkvällen blev ganska sen och nattssömnen blev inte så lång. Det känns lite som att man idag går runt som en zombie.. Det underlättar ju inte att jag dessutom har fått en vaggvisa på huvudet som jag går runt och nynnar på. En haitisk vaggvisa som vi fick lära oss på musik- och rytmikworkshopen förra veckan:

"Sov. Sov. Sov mitt lilla barn.

Sooov. Sov mitt lilla barn.

Om du inte somnar kommer spindeln och tar dig.

Om du inte somnar kommer spindeln och tar dig."

I won't deny You

Webbkunskap

Idag har vi webbkunskap. En av uppgifterna är att skapa en blogg och göra ett inlägg och lägga upp en bild. Här kommer det. Bilden är från i lördags när vi hade Första Hjälpen. Jag försöker sätta på ett förband på Lisa. Gick väl sådär..

Foto hela dagen!

Idag hade vi workshops hela dagen. Berättande, skrivande och foto. Jag valde det sistnämnda. Fast vi var en grupp med mycket spridda kunskaper i foto så tror jag alla fick lära sig en hel del nya saker. Vi fick i uppgift att gå ut på stan och fotografera folk man inte kände. Grejen med uppgiften var nog främst själva mötet; som för mig i sig var en stor utmaning eftersom jag ofta är lite för blyg för att ta kontakt med folk. Men det var en rolig utmaning! Vi skulle även fotografera nåt som för oss innebär kraft. Min första tanke då var min tro. Så jag valde att fotografera en bibelversståf ur min Bibel:
"..det inte är du som bär roten utan roten som bär dig."
(Rom. 11:18)

En vecka på sida..

Nu har jag varit uppe på Sida i en vecka, vilket innebär halva tiden för vissa och bara en fjärdedel för andra. Detta beroende på om man ska läsa språk eller inte. Så efter fredag kommer kanske bara hälften av gänget vara kvar. Lite konstigt. Och redan på lördag tror jag att den förste börjar sitt äventyr mot främmande land. För min del får jag vänta en månad till..
-
Idag hade vi en psykolog till föreläsare. Alltid lite läskigt. Men det var väldigt intressant. Pratade en del om att komma hem och landa i Sverige igen, eller som han uttryckte det: att komma till ett "tomt vacum". Att komma hem efter en sådan lång resa där man fått vara med om så mycket och sen komma hem till allt "överflöd" igen är nog inte så lätt. Nästan så att det skrämmer mig.. Jag kanske stannar kvar där...? Sen har det ju samtidigt hänt mycket här också, man tänker lite att tiden stått stilla, att saker är det samma här, men det är det ju klart inte..