The one when Ebba was born

Min förlossningsberättelse 

Jag hade varit så inställd på att inte gå över tiden. Så det blev en evig väntan. När väl dagen för beräknad förlossning (BF) kom och passerade var känslan mer ”tja, den kommer väl när den kommer”. Medan känslan innan var ”det kommer aldrig va över”. Jag var ju heltidssjukskriven i 2,5 månad innan BF pga bäckensmärta/foglossning. Så det gjorde väntan vääääldigt lång. 

Två dagar efter BF (v. 40+1) vaknade jag och hade mer ont än vanligt på morgonen. Det var en jobbig fm då jag inte orkade göra någonting. Fast så hade det varit för mig senaste två månaderna. Bara att duscha var en pärs. Efter det var gjort var det bara att gå och lägga sig igen. Det var då jag kände att smärtan tedde sig annorlunda och kom lite intervall-vis. Vid lunch-tid gick jag på toa och hade då en brun-geggig flytning på trosskyddet. Efter lunch kom det mer. Lade mig för att vila igen. Då kände jag tydligare intervaller av smärtan samtidigt som magen spändes i sammandragningar. Nu måste det väl vara nåt på gång? Jag hade tagit fel flera gånger tidigare.. 

Vid 15-tiden började jag klocka värkarna. Typ 2-3 minuter mellan, 41sek långa. Inte alls särskilt intensiva, men täta. Kl 15.30 ringde jag förlossningen. Jag förklarade min oro i och med att första förlossningen hade gått så fort. De sa att jag fick komma in för kontroll och eventuell hinnsvepning om jag ville.

Vid kl. 16.30 var vi där och jag fick komma in på ett undersökningsrum (Andreas fick vänta utanför förlossningen pga Covid -19). Jag blev uppkopplad på CTG och efter det kände BM hur öppen jag var: 3cm. Så det var en bit kvar. Hon gjorde en hinnsvepning för att skynda på lite, sen bestämdes att jag fick komma tillbaka om 2 timmar.

Vi köpte mat och åkte hem, men jag fick bara i mig ett par bitar av pastan. Värkarna tilltog och jag ville inte vänta 2h. Nu var de ändå så pass intensiva och oro fanns att vi inte skulle hinna in. 

Så vid kl. 19.45 var vi på förlossningen igen. Jag grät när jag ringde på dörren. Inte för att smärtan var så olidlig, men ja, det händer ju ändå en hel del i kroppen. Men jag upplevde ändå värkarna mycket mer intensiva och sa till BM att nu har det hänt en hel del. Vi (Andreas fick följa med nu) fick komma in på sal 6, blev uppkopplad på CTG och hon undersökte mig. 3,5cm! Jag blev såååå besviken! ”Va!???! Inte mer?!?” uttryckte jag nog väldigt besviket och hon ökade till ev 4cm.  Men hon sa att jag fick vara kvar. Hon hade nog inte mage att skicka hem mig igen eftersom jag var ledsen när jag kom. Det var bara att kämpa vidare.. BM gick ut. 

Värkarna blev så pass intensiva att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde på klockan efter bara en liten stund och då fick jag lustgas. BM var ganska generös och denna gång fick jag känna det där ”ruset” (gjorde jag inte med Lilly). Mitt i allt hade jag sån fruktansvärd halsbränna också. Bad om Novalucid ett par gånger, men det hanns liksom inte med..

Jag kämpade med värkarna och hade, liksom med Lilly, endast TENS och lustgas som smärtlindring. BM frågade om jag ville ha nån mer smärtlindring. Men jag visste knappt. Egentligen ville jag inte det. Men var detta inte över snart så behövde jag nåt mer..

Men nu gick det undan här och bebisens puls gick ner. Eftersom det gick så fort blev det påfrestande för bebisen så BM tog hål på hinnorna så att vattnet gick och för att kunna sätta en elektrod för att kontrollera bebis. Bebis verkade må bra, men det var mekonium (avföring) i fostervattnet (precis som Lilly). 

Helt plötsligt kände jag i alla fall att jag ville krysta. Var jag ens helt öppen? Hade haft ca 1cm kvar när BM hade ”puttat” bort den sista centimetern. Jag ville bara krysta hela tiden. Men fick inte. Man ska ju bara krysta under värk. Och jag hade svårt för att veta när jag hade värk för det gjorde bara så sjukt ont hela tiden. Så jag skriker irriterat ”Vad ska jag göra?!?” Och BM försökte känna på min mage efter värk. Jag ville verkligen bara krysta och kunde inte låta bli. Samtidigt som jag vet att det är fel pga större risk för bristningar. 

Mitt i allt krystande fick jag ändå till en paus. Tittade ner och försökte känna efter. Blev sååå snopen för det kändes som inget hänt. Jag tyckte verkligen att jag tryckt ut halva bebisen. OK. Det är kanske inte så det brukar funka, men, mitt i smärtan vet man knappt ut eller in. Nytt försök och kl 20.50 kom det ut en liten flicka! 1h och 5min efter vi kommit in andra gången. 

Tack Gud för detta mästerverk! 

Och kan tillägga att det blev bara några mindre bristningar, trots min "olydnad". 

The one when I became a mother

Min förlossningsberättelse:

Tisdagkväll den 21 mars, ca kl 18, började det. 

Vid kl 19 hade jag haft värkar som kommit ca var 10e minut. Kändes som brännande smärta, främst nere i korsryggen/ländryggen. Magen spänd. Hanterbar smärta. 

Sov inget under natten. Värkarna fortsatte och ökade i styrka. Körde lite med TENS.

På morgonen kom de mer ofta. Ringde till Förlossningen kl 8.30. Då tyckte de jag kunde vänta lite. Värkarna var nog inte så regelbundna. 

Andreas kom åter från jobbet med sina jobbgrejer, då han lovat jobba hemifrån. Men det blev inte så mycket med det. Han gjorde frukost till mig. Jag ville äta en stadig frukost: havregrynsgröt. Tog en sked, sen spydde jag. Fick i alla fall i mig lite kräm. 

Värkarna blev intensivare och tätare. Var 2-3 minut. Ringde förlossningen igen kl 10. De hörde på mig att jag hade det jobbigt. "Kom in", sa de. 

Väl vid B-huset fanns det ingen 15-minutersparkeringsplats vid entrén så vi fick ställa oss på den vanliga parkeringen. Och gå. På vägen fick jag så klart flera värkar. 

Klockan var 10.48 när vi kommit in på sal 8. Medan de gick och hämtade den barnmorska som jag skulle ha spydde jag igen. När barnmorskan kom kopplade hon upp mig på CTG och skulle köra en kurva på 20 min. Knappt att jag klarade det. Hon kom och mätte mig. Öppen 6-7cm. "Här blir det barn idag" sa hon. Skönt, tänkte jag. Då kanske det inte skulle bli så långdragen förlossning. 

Knappt 10 min (Eller nåt. Svårt med tidsuppfattningen) senare var värkarna så jobbiga att jag kände jag behövde nån mer smärtlindring. Hade endast kört med TENS. Ringde på klockan och vi kopplade på Lustgas. Man har ju hört att folk blir lite "höga" eller lyriska av detta, men jag märkte inget. Det var dock skönt att ha nåt att koncentrera sig på då man andades i masken under värken. Barnmorskan ökade även dosen, men jag tänkte inte på nån skillnad. 

Barnmorskan skulle känna efter hur öppen jag var under en värk. 10cm! Helt öppen! Och i samband med att hon tog ut fingrarna gick vattnet spontant. "Nu är det försent för Epidural" sa hon. Mig spelade det igen roll. Jag ville helst inte ha Epidural, men hade inte tvärt sagt nej, då man inte visste hur smärtorna skulle vara. 

Hon började plocka fram grejor och det var dax för utdrivningsfasen. 

Mellan värkarna koncentrerade jag mig på att andas i lustgasmasken. Och när värkarna kom var det dax att krysta. Jag hade svårt att fokusera på målbilden ("Varje värk är ett steg närmre bebis" eller en söt body som vi köpt och hade med oss) och uttryckte flera gånger "Jag orkar inte. Det går inte". 

Allt gick så fort. Men ändå behövde bebis komma ut NU. CTG:n visade att pulsen var lite låg på bebis. Läkare tillkallades och var med. Bedövning lades för att lägga ett litet klipp så att bebis skulle komma ut. MEN. Jag lyckades själv! Och ut kom en liten flicka kl 12.14, knappt en och en halvtimme efter att vi kommit in.

Hon lades upp på min bröst och började tutta ganska fort. Jag kunde inte fatta det. Hon var här! Och allt gick så otroligt fort och smidigt.

Barnmorskan jag hade var också bara så fantastiskt bra och jag kände mig heltrygg med henne. Hon var uppmuntrande och peppande och verkade ha stenkoll. 

Tack Gud för ljuvliga Lilly och för att allt gått så bra. 

The one when we finally got pregnant!

Jag är gravid!

Det var en söndag mitt i sommaren. Jag skulle haft mens för ca 5-7 dagar sen. Min mens brukade vara regelbunden, men det hände att den drog över några dar ibland.
För varje dag steg förhoppningen. Förhoppningen och längtan som funnits i över ett och ett halvt år.
Vi tog ett graviditetstest. Jag hade tagit så många tester tidigare, men nu hade vi bestämt att inte ta nåt test så tidigt.
Testet jag tog den söndagen i juli visade TVÅ streck!! Är det så det ska se ut när det är positivt..? Det brukade ju bara visa ett streck..
Jo, jag hade ju läst bruksanvisningen så många gånger, så jag hade koll. Två streck betyder ett positivt test = gravid. Men jag kunde ändå inte fatta att det var sant! Ett mirakel hade skett!

Vi går tillbaka lite i tiden. En sisådär ett och ett halvt år lite drygt. Jag och min man Andreas började längta efter barn. Inte trodde vi det skulle vara så svårt att bli gravid. Månad efter månad gick, men ingenting hände. Det var en sån besvikelse varje gång mensen kom. Och ju flera månader som gick, ju mer frustrerad blev jag. Det började kännas omöjligt. Var det nåt som var fel..?

Efter ett och ett halvt år vände vi oss till Fertilitetsenheten för att påbörja en utredning angående barnlöshet. Vi fick fylla i en varsin hälsodeklaration och lämna prover. Jag lämnade blodprover och Andreas skulle lämna spermaprover (vilket dock fick dröja eftersom de hade semesterstängt). Men jag fick i alla fall svar på mina prover. Inget fel, mer än att de rekommenderade att jag vaccinerade mig mot Röda Hund. Mina antikroppar var låga och skulle man få Röda Hund under en graviditet skulle det innebära en stor risk.
När detta vaccin tas ska man inte vara gravid eller bli gravid minst en månad efteråt. Jag ville bara få det överstökat, så jag bokade ett tid på Vårdcentralen så fort som möjligt. Fick vänta ca 5 dar, vilket kändes alldeles för länge..
Väl där så fanns inte min bokning, men de var snälla och tog emot mig ändå. Dock blev det ett missförstånd då de trodde jag skulle ha en annan vaccination. De kunde ej ge mot Röda Hund där.
Frustrerad och ledsen cyklade jag snabbt hem. Bokade en ny tid på Capio som skulle sköta alla vaccinationer. Nu var jag tvungen att vänta över två veckor! Fanns ingen tidigare tid! Ännu mer frustration!

Tiden som var bokad för vaccination råkade vara en vecka efter förväntad mens. Men det var inget jag tänkte på. Vi skulle ju inte bli med barn denna månaden. Två dagar innan den bokade tiden hade mensen fortfarande inte kommit, och jag hade svårt för att dricka kaffe! Inte för att jag är en stor kaffetant, men ett par koppar om dan brukade det bli. Men nu smakade det verkligen inget vidare. Brösten började kännas väldigt spända. Var det nåt som höll på att hända...?

Graviditetstestet togs med stor förhoppning och; Ja, det var positivt! Nåt hade hänt! Ett mirakel! Äntligen!

Gud är god. Mitt i all frustration fick jag bibelordet "Allt har sin tid" (från Pred. 3). Och det ordet i sig skulle ju kunna orsaka ännu mer frustration, men för mig gav det frid. Och jag kunde ändå vila i att Gud har kontroll och koll på tiden. Att allt får ha sin tid.

Det kändes också väldigt påtagligt att Gud hade ett finger med i spelet. Annars hade jag tagit vaccinationen när jag var gravid och inte visste det.

The one with my first paid vacation

Jag har för första gången i mitt liv varit ledig  OCH fått betalt! Det är ju sjukt vad bra man kan ha det! Efter att jobbat hela sommaren tyckte jag att jag var värd två veckors ledighet. Första veckan tog jag det mest lugnt hemma, Andreas jobbade. Andra veckan var Andreas också ledig så då åkte vi iväg på en miniroadtrip.

Första stoppet blev Göteborg. Det blev nästan en heldag på Liseberg och jag lyckades få med Andreas på de flesta åkattraktionerna. Självklart provade vi nya Helix. Visst, den var häftig, men nästan för häftig i min smak. Man hann liksom knappt njuta av åkturen eftersom det hände så mycket hela tiden. Min favorit är nog Balder ändå, där hinner man njuta i backarna.
   Efter att roat oss klart på Liseberg blev det ett besök hos min goda vän Sara och hennes Torbjörn. Efter ett natt i deras nya lägenhet träffade vi Julia och hennes lille nykläckte plutt;)
   Det var så roligt att få träffa gamla goa vänner igen. Det blir ju tyvärr allt för sällan att man ses nuförtiden.

Efter Göteborg drog trippen vidare mot Ullared och Ge-Kås. Där blev det shopping i dagarna två och man hann göra av med alldeles för mycket pengar. Tur man tjänar egna nu iaf;)

När vi tröttnat på att shoppa drog vi vidare söderut och hem till familjen i Skåne. Där blev det mest att umgås och fira minstingen av kusinerna som inte är minst lägre. På vägen tillbaka mot Örebro togs det en del cachar till Lottas stora förtjusning. Det där med Geocaching är en så bra grej, var som helst kan man roa sig med detta spännande äventyr. Det är förresten också nu ca ett år sen som jag började med detta, då Emka och Jenny introducerade mig för det. På ett år har jag hunnit ta 56 st.

Yes, det var lite om min allra första semester. Idag är semestern slut, men jag börjar med en ledig dag;) I morgon gör jag min första dag på Lungkliniken.

The one with Jesus, only Jesus.

Bara Jesus. Bara Jesus kan fylla det där tomrummet som finns i allas hjärta. Denna sommar har jag varit ganska långt från Jesus.. Det har varit väldigt tufft att börja jobba och det är i de tuffa stunderna som man kanske behöver Jesus som mest, men jag har kämpat på för mig själv (och med en hel del stöd från Andreas). Men Jesus, jag bara längtar så efter Jesus. Bara Jesus.

Hittade gamla dikter/böner jag skrev när jag var i Kenya:

"Hjälp mig förstå hur beroende jag är av Dig,
Du som är över allt och före allt.
Hjälp mig att släppa allt mitt eget,
Du som är allt jag behöver.
Hjälp mig att leva helt för Dig.
Du som gav Ditt liv för mig.
Hjälp mig att älska,
Du som är kärlek."

"I want to draw close to You,
as a flower draw closer to the sun.
I want You to be my steady rock,
as a house is built on a steady ground.
I want to trust and delight in Your Holy Word,
as a fruitful tree delights the water."

The one when I graduated..

Ja, nu är det två månader sen jag tog min examen. Legitimerad sjuksköterska! Iiiih! Det är ju inte alls illa ju! Att avsluta sina studier och komma ut i arbetslivet framkallade många olika blandade känslor. Lättnad. Glädje. Nervositet. Skräck. Osäkerhet.. Men att mitt första jobb som sjuksköterska skulle vara på Kvinnokliniken är ju helt i linje med mina drömmar eftersom jag vill bli barnmorska. Jag är så tacksam att få vara där jag allra helst ville vara. 

Men att börja jobba var inte lätt, och är fortfarande inte helt lätt efter två månader. Men man kommer ju in i det mer och mer. Denna sommar har snart nåt sitt slut och tyvärr gällde jobbet på Kvinnokliniken bara som ett sommarvikariat. Så nu är det snart dax för nya utmaningar och nya arbetsuppgifter. Vart det blir är inte riktigt klart än. Men att få jobb som syrra är ju inte så svårt;)

Ja, det var lite uppdatering om vad som hänt. Alltså, jag har typ bara jobbat hela sommaren. Vore ju inte helt fel med lite ledigt nu... Och jag tänkte faktiskt att jag skulle bli lite bättre på att skriva här. Men vi får väl se:)

The one with the wedding

På efterfrågan kommer här ett inlägg om vårt bröllop. Det är ju ett tag sen nu, men bättre sent än aldrig;) Närmare bestämt är det åtta månader sen.

Den stora dagen var alltså den 10 augusti 2013. Dagen då jag skulle få säga ja till min älskade Andreas. Efter månaders planerande med krångel vid bokning av kyrka, panikframkallande ombyggnation utanför kyrkan, felskrivna inbjudningskort så var iallafall den stora Dagen äntligen här!

Alarmet ställdes på 05:48. Jag åt en lätt frukost, sen var jag hos frisören kl 07:00. Mina systrar följde med dit. Där fick jag "champagne"-frukost och håret fixades. Jag hade köpt "gulddiamant"-hårnålar som hon satte i uppsättningen.

Efter frisören åkte vi hem och systrarna mina fick för en gångs skull sminka mig. Detta var en stor grej. När jag var liten ville de alltid sminka mig. Det ville inte jag. En gång lyckades de övertala mig, men jag tyckte inte om det.. Jag blev ledsen och sen dess har jag hållt mig ganska långt borta från smink.. Men till bröllopsdagen ville jag ändå vara lite sådär extra fin ändå;) Klänningen togs på och sen kom Andreas.

kl 10:30 skulle vi vara hos fotografen för både inom- och utomhus fotografering. Jag ville försäkra mig om att få bra bilder om det skulle vara så att regnet öste ner.. Men det gjorde det inte. Inte då iaf:)

Efter det åkte vi hem till Andreas föräldrar och slängde i oss korv med bröd. Snart var det dax. Iiiiiisschk! Vi satte oss i bilen och körde till kyrkan, Hallsbergs Sockenkyrka, som ligger lite utanför Hallsberg. Det ligger en kyrka mitt i centrum som man kan förväxla den med, vilket några av gästerna gjorde.. Hur som. Vi var framme och vi trodde alla satt inne och väntade. Klockorna ringde och alldeles alldeles strax skulle vi gå in. När klockorna slutat ringa skulle dörrarna öppnas och alla vända sig om och titta på oss.. Just när vi står där och väntar på att klockorna ska stanna kommer några av gästerna springandes, sena eftersom de kört till fel kyrka. I panik höll jag upp handen och skrek "Stop!" Just nu kunde de bara inte gå in...

Kl 14:00 slutade klockorna att ringa. Mendelssohns "En midsommarnattsdröm" började spelas på orgeln och vi gick in. Jag kände mig rätt lugn ändå. Bara så makalöst lycklig!

Sånger som vi sjöng var: "Saliga Visshet, Jesus är min!", "Jag älskar Dig, Jesus (jag vet du är min)" och "Till Din ära". Sen hade vi fantastiskt bra musiker (bland annat min syster, två av värdarna och andra vänner) som sjöng andra sånger: "Bless this broken road", "Till livets slut", och "Everything".

Min svåger och gamla pastor hemifrån var vigselförättare och gjorde det riktigt bra. All musik var noga utvald av oss, speciellt den som spelades vid utgångsmarschen;) Den var extremt hemlig också. Vi tyckte det var roligast om ingen visste om det. Så, vid vigselns slut vände vi oss om och ur högtalarna spelas The Rembrandts "I'll be there for you" (Vänner-låten). Både jag och Andreas tycker mycket om Vänner/Friends. Här gjorde vi kanske dock ett misstag. Vi var väl så glada att vi var gifta och ville bara ut, så vi glömde stå kvar så att folket skulle få fota.. Men hur som.. Det fick de göra sen utanför kyrkan. Då blev det massa fotande med föräldrar, syskon och familjer.

Efter vigseln åkte vi iväg i en röd nedcabbad Saab som min bror och hans fru körde. Vi hade bestämt träff med vår privata fotograf att vi skulle ses vid ett speciellt ställe för att ta några foton, men Andreas (som annars har en inbyggd kompass) hade verkligen släppt allt och fick hjärnsläpp så vi hittade inte dit.. Så vi fick ses på det andra stället vi hade bestämt för fotografering, dit vår chaufför också hittade.

Vi fotades och gästerna åkte till festlokalen. Jag kände att vi inte skulle hålla på för länge för att gästerna inte skulle behöva vänta så länge. Men plötsligt när vi hållt på och fotats en stund ringde de från festlokalen till chauffören/minbror. Han berättade att vi inte behövde skynda oss, utan ta den tid vi behöver. Jag tyckte detta var konstigt. Fick senare veta att ljudet i festlokalen hade lagt av, och detta försökte de lösa, vilket gjorde att vi inte kunde komma än.. Skönt att de inte berättade problemet för mig och Andreas då för då hade vi nog fått smått panik.

Molnen började dra ihop sig och vi kände att vi var nog tvungna att åka till festlokalen. När vi närmar oss ser det riktigt grått ut på himlen.. Vi hoppar av bilen och där står alla gästerna på två led/tunnel och vi går igenom medan de hurrar och vi blir varmt välkomnade. Sekunderna efter att vi kommit in vräker regnet ner! Och jag tror att det blixtrade också. Så man kan ju säga att vi hade en del tur.

Festen var verkligen jätterolig. Det hände så mycket så det är svårt att berätta om den. Men jag tror att alla hade kul, inte bara vi. Värdarna gjorde verkligen ett fantastiskt bra jobb! Är så tacksam för allt som de gjorde och alla andra runt omkring som gjorde detta till en sån fantastiskt bra dag. Det var tal, sång, nån tävling och även några videohälsningar. Bland annat var där en från Jimmy Needham, en av mina favoritartister! Helt gaaaalet! Jag blev så chockande glad när jag såg det. 

Skånsk spettekaka hade vi såklart!;)
En av tävlingarna var frågesport med tre olika kategorier: Skåne, Närke och Vänner. Bruden vs brudgummen. Väldigt kul:)

Avslutningsvis, när festen kom mot sitt slut var det dax för oss att bege oss. Då stod alla gästerna på två led/en tunnel och höll i ljus. Väldigt vackert avslut.

En helt fantastisk dag var det. Jag och Andreas är så oerhört tacksamma för alla som hjälpt till.

The one with all the stomach pain..

Jag har i princip alltid, så fort jag fått ont i magen av okänd anledning, trott att jag har blindtarmsinflammation. Kan man få det bara för att man tror att man ska få det..? Hur som..

Sent lördagskväll när jag skulle gå och lägga mig började jag få ont i magen. Jag kan ha lite problem med magen ibland så jag gick på toaletten och skötte mina behöv och tänkte att det borde hjälpa. Det gjorde det inte. Smärtan blev värre och värre. Klockan blev 02.30 när jag lyckades somna till en stund, annars var det inte mycket jag sov den natten. Jag vände och vred mig för jag hade så ont. Jag kunde inte ligga still, samtidigt som varje rörelse orsakade en fruktansvärd smärta. Jag var uppe på toa ett par gånger, men höll på att svimma varje gång. En gång till och med kröp jag tillbaka till sängen för jag klarade inte gå.. Vi ringde till 1177, men jag orkade inte vänta i luren.. Jag lyckades somna till nån mer gång på morgonen.

På morgonen mådde jag lite bättre, men jag hade fortfarande väldigt ont. Vi ringde 1177. Det måste finnas nån anledning till att man ha en sådan extrem smärta. I luren svarade syster Eva som på ett lugnt sätt förklarade att hon tyckte att jag skulle åka till akuten. Så det gjorde vi.

På akuten blev det triagering på mig och lite venprov och urinprov, sen fick jag vänta på läkaren. Jag upplevde det faktiskt inte som så väldigt lång väntan. Och nu mådde jag mycket bättre också. Jag kunde ligga ner på britsen utan att känna så mycket smärta. Efter en stund kom en ganska ung kvinnlig läkare. Hon tog en anamnes och auskulterade och kände och tryckte på magen (och in via rektum!). Hon gjorde något som gjorde att jag ännu mer trodde det var blindtarmen: hon tryckte hårt nere i väster fossa sen släppte hon fort! Och då gjorde det ont på höger sida! (Där blindtarmen sitter). Det var en ganska speciell känsla.

Läkaren misstänkte också att det var en inflammerad App, så hon lade in mig på AVA (akutvårdsavdelningen) för vidare utredning och bokade en ultraljudsundersökning. Uppe på AVA blev det lite väntan i ett par, tre timmar och jag fick leva på ett Ringer som kopplades i PVK:n jag hade i högra armvecket. Jag har själv satt PVK flera gånger, men detta var första gången jag hade en själv! Jag har liksom aldrig varit riktigt sjuk eller legat inlagd på sjukhus tidigare..

Sent på eftermiddagen fick jag åka iväg på Ultraljudet. Läkaren kletade in hela min mage i kladd och tryckte undersökningsinstumentet mot min mage. Tack o lov hade jag inte lika ont längre annars hade jag inte stått ut. Hon kollade runt på lite olika organ; Pancreas, levern, njurarna och till sist tittade hon även efter blindtarmen. Hon sa att om det inte var nåt med den så såg man oftast inte den, men det gjorde hon..

Tillbaka på AVA kom även en kirurg och klämde på min mage, även han lurade mig lite genom att trycka hårt och släppa fort. Och nu fick jag bekräftat att det var blindtarmen och att han beställde en akut operationstid. Sjuksköterskan skulle förbereda mig för operation och kom med Descutantvål till mig, men sa att det var ingen brådska. Efter en liten stund, då jag var påväg till duschen fick jag veta att jag kunde åka till operation. Så jag duschade lite snabbt, men noggrant (Glömde inte naveln;) sen bar det av mot operation.

Vad kinkiga de var att ha rätt längd och vikt! Jag kan väl inte veta exakt på centimetern eller kilogrammet..! Men det är väl så det ska vara för att jag ska bli rätt narkosbedömd. De frågade om jag var nervös, jag hade inte fått något lugnande (eller smärtstillande på hela dagen, kan tilläggas). Men jag kände mig faktiskt rätt lugn. Jag tyckte det skulle bli skönt att bli av appen eftersom den har krånglat på mig tidigare. Sen sa de att jag skulle få lite smärtstillande och att jag kunde känna mig lite yr av det. Och ja, det gjorde jag. Sen kommer jag ihåg att jag tänkte att jag skulle försöka hålla mig vaken, eller att jag skulle känna känslan av att jag blev trött och inte kunde hålla mig vaken längre.. Men jag minns ingenting..

Jag vaknade upp i ett helt annat rum. "Vad är klockan?" var det första jag sa. Klockan var nu 22.00. Det hade alltså gått lite drygt en och en halv timme sen jag åkte iväg till operationen. Och fy vad torr jag var i munnen! Jag fick smutta på lite vatten, men blev lika torr igen. De ville nog inte ge mig för mycket om jag skulle kräkas, och ja, jag började må illa. Usch, kändes inte alls så kul. Jag fick lite syrgas att sniffa på en stund och då kändes det mycket bättre.
   Jag minns även att jag låg under ett varmt papperstäcke som de fyllde med varmluft. Så jag behövde inte frysa. Det var skönt. Jag låg och vilade där, jag tror inte att jag somnade, men plötsligt var klockan midnatt. De började koppla loss alla slangar (för att kontrollera EKG, puls, saturation, blodtryck) och sen kom de från AVA och hämtade mig.

Klockan var närmare halv ett på natten när jag var tillbaka. Nattsköterskan verkade väldigt bra, sa bland annat att de skulle hålla koll på mig så att jag kissade. Förresten! När jag låg på uppvaket trodde jag att jag var kissnödig, så de lade mig på ett bäcken, men det kom inget.. De tog en bladder och den visade på 15ml! Haha! Inte mycket att kissa på;)

Jag sov väl inte ûberbra den natten heller. Vaknade vid kl.05 då de kom för kontroller och jag tänkte jag kunde prova gå upp och kissa. Jo, denna gången gick det faktisk, om än lite sakta.. Efter det sov jag en liten stund till.

På morgonen frågade sjuksköterskan om jag ville ha smärtstillande. Nä, jag hade inte så ont, så det tyckte jag inte behövdes. Lite senare när jag varit uppe tog jag dock mer än gärna emot smärtstillande. Det kändes som knivhugg som vreds om inne i magen! Fruktansvärt! Fast det gick över lika fort som det kom.. Och så kom det och så gick det och kom och gick..

Dagen efter operationen var väldigt seg. Jag låg inne på AVA, men fick inte så mycket information och visste knappt vad som skulle hända. Vid lunch kom tillslut läkaren iallafall och sa att operationen gått bra och att jag kunde nog åka hem i eftermiddag.

Med recept på smärtstillande åkte jag hem på sen eftermiddag, dock dåligt informerad. Kändes lite som att jag smet där ifrån utan att blir utskriven.. Nä, men det var OK sa de..

Nu har det gått fyra dagar sen jag kom hem. Jag gick tillbaka till skolan redan efter två dagar, men har väl inte orkat så mycket mer. Men tycker ändå att det går bättre och bättre för varje dag. Utom idag. Idag har jag faktiskt ondare än vad jag hade igår. Och imorse var jag sen till föreläsningen, men det gick inte direkt att skynda sig. Ju fortare jag gick, ju ondare gjorde det..

De tre små snitten på magen (det blev laparoskopiskt, om jag inte sa det..) ömmar en del och ibland känns det som små knivar som vrids om och nu börjar det även synas lite hematom runtomkring, men det är väl inte så konstigt kanske..

Detta måste vara det längsta blogginlägg jag någonsin gjort, men jag tyckte det kunde vara kul att skriva om detta ur en patients perspektiv, eftersom jag oftast befinner mig på "andra sidan" vården.

The one with all the weddingplans

Som sagt det är en del planerande att göra inför ett bröllop..

Jag tycker om att spela ordspel och sånt.

Om man kollar på mina spel i Ordjakten kan man ju fundera på vad som rör sig mest i mitt huvud... :)

The one with the uppdatering..

Jag har verkligen blivit askass på att uppdatera min blogg. Så det är väl på tiden att göra ett inlägg. Så, vad har hänt sen sist? Det största som hänt är att jag och Andreas förlovat oss! Bröllopsplanerna är i full gång och idag är det 46 dagar kvar!

Staplar upp annat som hänt:

• Sommarjobb som uska på USÖ. 
• Flyttat till en ny lägenhet som kommer bli mitt och Andreas gemensamma hem. 
• En helg spenderades i Skåne, men bla konsert med Jimmy Needham. 
• Midsommar spenderades på Nyhem då man träffade trevligt folk och gick på bra möten och en konsert med Terese Fredenwall.
• Ullaredsshopping.
• Färdig med allt som har med skola och plugg och göra fram till och med termin 4. Så till hösten kan jag fokusera helt på termin 5. Känns så skönt! Speciellt att KTC är avklarat!

Jag nämnde att jag varit på konsert med Terese Fredenwall. Hon är en riktigt bra musiker med bra budskap och hjärtat på rätta stället. Kan varmt rekommenderas att lyssna på! Hon är verkligen en bra förebild.

http://www.youtube.com/watch?v=69B1I4DbKmo

 

"It is as, it is as simple as this. I'm going to heaven and you're welcome to come with me."

"And I'm on my way to a better place and it's not by foot. It is by grace."

Också en länk till en av Jimmy Needham's låtar. 

http://www.youtube.com/watch?v=Hu7wowvIA6o

The one when December came

November har varit en jobbig månad. Vad gäller skolan iallafall. Något varje vecka! Tenta eller rapport eller seminarium. Denna vecka är värst! Rapport, presentation, KTC (praktisk tenta) och vanlig tenta. Men imorgon kl 18.15 kan jag äntligen pusta ut! Då är allt över!

Jag har en tendens att bli så nedstämd av höstmörkret.. men Tack Gud för December!
Tack för snön som lyser upp! Tack för alla stjärnor i varenda fönster som lyser upp! Tack för min Amarylis som snart slår ut! Tack för att denna kurs snart är slut! Tack för Andreas!

Ja, jag har en hel del att var glad och tacksam över.
Nåt annat lite fånigt som oxå gör mig glad är att få titta på Julkalendern. Den ser jag fram emot varje dag:)

Till sist, men absolut inte minst vill jag ägna nån rad åt min kära gammel-Moster-Britt. Inatt (på mormors födelsedag) fick hon flytta hem till Himlen. Till mormor och pappa. Hon var verkligen en underbar tant! Så varm och go. Nu slipper hon lida, nu har hon det bra.

The one with the very lonely Lotta..

Inatt kl 2 åkte han iväg och lämnade mig alldeles ensam kvar.. Och jag är grymt patetisk som tycker att det är jobbigt, fast att han bara är borta i fyra dagar. Men det är nog inte mest längden på tid som är jobbig, utan mer längden på avstånd.. Men men, det kan väl vara nyttigt att vara ifrån varandra lite ibland också kanske? 

En hel sommar har gått sen jag skrev sist. En alldeles fantastiskt underbar sommar då jag inte behövt tänka på plugget alls! Snacka om att bäva för att börja plugga igen.. Men nu känns det helt OK ändå. Och på måndag börjar praktiken, vilket ska bli spännande. 

Så, vad har hänt sen sist?

- Jag har sprungit Vårruset (Förbättrade med 30 sek iaf! Nöjd är jag med det eftersom jag knappt tränat..)

- Jag har blivit medlem i Pingstkyrkan Elim :)

- Jag har blivit med Iphone.

- Jag har varit på Öland, Skåne, Avesta, Ullared..

- Jag har jobbat och skänkt lite glädje (och irritation?) till gamlingar i hemvården.

- Jag har varit på tre bröllop!

- Jag har börjat FJÄRDE terminen på Sjuksköterskeprogrammet och är väl då mer närmre slutet än början :)

- Jag har blivit mer och mer fånigt kär!

The one with all the euphorism

Vilken härlig helg! Varit hos älsklingens mormor och firat hans födelsedag. Ätit gott. Njutit av ledighet och sol. Och så Eurovision. Ännu mer eufori!

The one with Fredagsmys

Efter sju veckors praktik har jag nog äntligen ett liv igen!
Och ikväll är det dags för FREDAGSMYS! :)

Haha, på Wikipedia finns det till och med skrivet om Fredagsmys, så här skrivs det:

"Fredagsmys är aktiviteter där familj eller vänner samlas på fredagkvällen för att markera arbetsveckans slut och ladda upp tillsammans inför helgen. Aktiviteter under fredagsmyset varierar exempelvis mellan barnfamiljer och äldre. Enligt etnologen Charlotte Hagström vid Lunds universitet är den gemensamma nämnaren att maten är förhållandevis lättlagad. Hon menar att fredagsmyset blivit en modern rit, något som barnen har lätt att ta åt sig av och känna sig delaktiga i.

Begreppet fredagsmys etablerades på 1990-talet. 2006 kom ordet med i Svenska Akademiens ordlista."